En fröjdefull jul

Krönika 36 per 181221 

Julen står för dörren och för många är det en vilosam period från handbollen, men för många är det också synonymt med cupspel och för oss som bor i Lund är det magiska dagar med 10-tusentals besökare i stan som sätter färg på bussar, gator,, hallar och skolor. Lundaspelen är speciellt. Kvaliteten på motsåndet i de äldre klasserna är extremt hög!

Jag haft haft ynnesten att vara ute och föreläsa en del i höst inom mitt favoritområde som är en sund barn- och ungdomsidrott. Ibland med betoning på värdegrund, ibland på jämställdhet och ibland på krishantering. Det är väldigt uppmuntrande att träffa idrottsledare som verkar på golvet och gör Svensk idrott till den fantastiska rörelse den är. Tyvärr händer det också då och då, att jag får höra vittnesmål om när det inte fungerar som det skall skall.

Ett ständigt aktuellt tema är toppning och selektering. En enkel definition kan vara att alla får inte spela lika mycket och på olika platser. Jag brukar addera att inte alla får samma kvalitet i feedbacken till den definitionen. De som kommit längst coachas ofta mest både i speltid och feed-back. Det är toppning.

Känslan hos ett barn att lämnas utanför, känna stämplingen att man inte duger är naturligtvis förkastlig ur ett psykologiskt perspektiv. Det leder också till att spelare slutar och riskerar att sprida dålig stämningen i truppen. Jag tror att ingen har några problem med att man i de senare tonåren låter vissa spela mer men problemet är att vi ser detta fenomen ibland innan tonåren. Jag har själv beskådat lag som haft en förstauppställning från 10-års ålder. Som nivåindelar träningen med ett A-lag och ett B-lag tidigt. Man jagar medaljer, tänker vuxenidrott och hittar på en massa ursäkter för att man skall få toppa. Argument som:

  • • De bästa måste få vinna

  • • Skapa vinnarkultur

  • • Varför skall de duktiga bära de svaga

  • • Vi är en liten klubb – måste synas

  • • Gött att få uppmärksamhet

  • • Inte schysst mot de nya spelarna att spela med erfarna

  • • Alla andra gör det

Min erfarenhet att de lagen som peakar tidigt och kör dessa genvägar nästan alltid kör i diket senare. Dessutom till en tråkig kostnad. Om vi jobbar med behållande-perspektivet är vinsterna å andra sidan massor. Men det kräver i vissa situationer mycket av oss ledare att våga stå emot resultathetsen. Det krävs tålamod, kunskap och att man faktiskt ser utveckling i sitt lag. Om man inte ser utveckling då tränar man fel! Dessutom krävs det att man utmanar de som har kommit långt också så att de känner sig sedda och får utveckling också. Den mjuka stilen innebär inte att vi inte har krav på våra spelare. För att bli bra krävs en vass träningskultur där ansträning (grit) står i centrum. Men att toppa lag, specialisera sig tidigt och andra genvägar är fel väg att gå. Att vinna får aldrig fult, men det skall vinnas på rätt sätt! Forskningen är också tydlig angående vad en motiverande idrottsmiljö är för något. Läs gärna forskare som PG Fahlström och Johan Fallby så blir du inspirerad!

Ett annat intressant tema är frågan om skoluttagning, selektion för att få komma in på en viss skola. På gymnasienivå kan jag till viss del förstå detta men att man på vissa skolor har uttagningar i 6:an inför högstadiet är för mig helt främmande. Hur kan man se på en 12-13-åring vem som kommer att bli bra i en sport. Det är en omöjlighet. Det är så många faktorer som spelar in huruvida man blir bra, och att ge besked till killar och tjejer i denna ålder att de inte platsar är i mina ögon helt förkastligt.

Jag gillar idén med idrott i skola. Mer rörelse ger bättre motorik och bättre studieresultat. Men alla som vill skall få vara med i grundskolan. Det är min fasta övertygelse

För övrigt kan man ur ett skånskt perspektiv konstatera att Skånepågen Albin Tingsvall har skrivit en mycket intressant bok ”Allt jag förlorade genom att vinna”. Albins grundtes är att idrott är bra men det finns mycket som görs idag som kan göras bättre och bitvis är det en känga åt elitidrottsmiljön. När jag först läste boken gjorde det till viss del ont i själen eftersom kritiken och beskrivningarna är ganska fräna. Jag jobbade som Sportchef i klubben där Albin spelade. Att nagelfara sin egen verksamhet är ofta smärtsamt eftersom vi som jobbade i klubben då kände att vi hade en bra verksamhet med en stark värdegrund. Första reaktionen blev som det ofta blir, att man tyckte att Albin hade fel. Att han målar upp sig som ett offer. Att han som slapp ta studielån pga sin idrottsinkomst min själ inte skulle klaga. Att han som fick synas så mycket i media och var en firad stjärna minsann inte skulle gnälla. Om det nu var så illa. Varför slutade du inte tidigare?

När den första känslan lagt sig och jag analyserade boken djupare kom jag sedan fram till att Albin pekar på en massa viktiga teman som vi faktiskt behöver adressera i idrotten! Albin pratar om toppning, prestation före resultat, att ha flera fokus i livet och inte minst att vi ska jobba mer för att se hela människan inom vår verksamhet. Vi har använt Albin som föreläsare inom Skånes Handbollförbund och dessa teman är de vi brinner för. Att Albin spetsar till det ibland i boken och är kritisk är ju hans upplevelse och den kan ingen ta ifrån honom. Och det viktigaste av allt är syftet bakom. Albin vill att vi inom idrotten skall bli bättre! Det finns en utvecklingspotential!

Om du inte har läst boken tycker jag att du skall göra det!

God Jul och Gott nytt år!

 

Forza Skånsk handboll. Vi ses i vimlet!

Emme Adébo,

Verksamhetschef Skånes Handbollförbund